För nästan ett år sedan, mellan jul och nyår, hittade jag och Jonny en förfrusen och rädd vildkatt som vi,
efter många månader av tålamod, kärlek och dyra veterinärkostnader,
lyckats hjälpa till en bättre tillvaro.

Hon är, precis som alla katter, egensinnig och världens finaste.

För några veckor sedan adopterade min kusin Malin henne och det var ett stort steg, för mig.

--

Aldrig tidigare hade jag tänkt speciellt mycket på vildkatter och
katter som blivit övergivna, mer än att det är synd om dom och att människor borde veta bättre,
tills det bokstavligt står en på våra bro.

Nu är det allt jag tänker på.

Nu när jag ser en katt ute så tänker jag direkt; Rinner ögonen på den,
ser den sjuk ut, är pälsen tovig, har den ett halsband?

Ser jag att det börjar snöa så tänker jag direkt på att det finns katter ute som fryser och svälter.
Är det kallt ute så vet jag att det finns små stackare som förfryser sina tassar öron och svansar.

Dagens tamkatt är framavlad som sällskap, inte för att bo ute.
En katt är inte ett lodjur som är byggd för att klara kalla vintrar.

Kyla, svält, skador och sjukdommar drabbar katter som är födda utomhus eller övergivna.

Dom vill jag hjälpa.

--


Jag kommer hjälpa till att samla in pengar till Djurskyddet Västerbotten som är i akut behöv av ett djurhem.
I mitt förra inlägg finns deras postgironummer och alla donationer är välkommna.

I bloggen och kommer jag även lägga ut saker som ska säljas till förmån för djurhemmet.

Det här är det enda jag verkligen brinner för, och jag hoppas att ni kan förstå vad jag ser och vilja hjälpa.


Tack